JUDAS PRÄST

Jag är ingen hejjare på att prata engelska, det är bara och inse. Då är det min svenska accent jag talar om, den vill liksom inte försvinna. Sen är det inte det allra enklaste att välja accent här heller, då jag umgås med aussies, engelsmän, skotter, kanadensare, sydafrikaner och amerikanare. En salig blandning helt enkelt. Min största fördel är väl att jag lär mig lyssna på alla accenter. En tjej sa till mig att jag lät amerikansk, engelsk, aussie och något annat (antagligen svensk) på samma gång. Hon kunde liksom inte avgöra var jag kom ifrån. Men det var några veckor sedan, nu när jag legat sjuk i 3 veckor och inte pratat med någon så har jag gått tillbaka till min supersvenska engelska. Sjukt hur snabbt man tappar i språk.

Är det farligt tror ni? Antibiotikan tog inte bort allt, så det piper när jag andas in. Kanske läker det ut av sig själv? Jag befinner mig på höga höjder, med tunn luft. Kanske tar det längre tid att återhämta sig då? Jag är lite av en hypokondriker... Så pipiga lungor gör mig nervös.

Grönt ljus av morsan. SJälvklart att man ger sig ut i backen! Flera fina puderåk. Men igår var peak inte öppen, för mycket snö och storm ute. Nu ligger jag hemma och hör lavinbomberna smälla, fint ljud det där.

Daniel tror att han ska köpa Playstation och Xbox! Fifa och sånt. Det kan han glömma. Det enda som är okej är Nintendo och Super Mario!

Jag tror jag bor på bästa platsen i världen. Synd bara att jag måste jobba! Jag har en chef som tar första platsen av den mest dummaste människan jag träffat. Och jag har träffat många dumma människor.

Har jobbat och åkt skidor fast jag inte ens avslutat min antibiotikakur. Mamma var inte särskilt glad över det. Men måste man ligga hemma och vila under hela antibiotikakuren? Jag kände mig ivrig som en iller, måste-åka-skidor. Det har fallit så mycket snö de senaste dagarna, jag kunde inte motstå, trots lite rassel i lungan. Visst, det känns att jag varit sjuk i 3 veckor, musklerna brinner efter några svängar i djupt puder. Men så värt det i slutändan.

Idag saknar jag min lägenhet, Hornstull, Södermalm. Jag ser det som mitt hem. Jag saknar hem. Min fasta punkt i livet. Jag trivs väldigt bra i Kanada, jag älskar alla vänner jag träffat här. Och jag vill mer än gärna stanna kvar, eller fortsätta resa. Jag brukar ofta drömma mardrömmar om att jag är tvungen att åka hem till Sverige igen. Ändå saknar jag mitt hem så himla mycket. Jag skulle vilja ha min familj och mitt hem här i Kanada, då skulle allt vara perfekt.

Jag tror det är sunt att låta sig längta efter saker man har hemma när man är ute och reser.

Jag känner mig genast mycket bättre!

Vad gör man när man är sjuk och inte kan utnyttja dagarna åt skidåkning? Jo, man kollar på resor. Vi har ju tänkt att resa vidare efter Whistler, så lite planering i förväg är inte dumt. Lika bra och passa på när jag är sjuk. Det finns många alternativ.

Bl.a. så kan vi resa vidare ner på USAs västkust med greyhound, se LA, Las Vegas t.ex. Vi kan ta ett flyg till Miami och hälsa på kompisar.

Men mina drömresor är mer åt Sydamerika. Inkaleden och amazonas. Argentina verkar vara grymt! Men flygbiljetterna dit är i regel dyra, så det är lite deppigt.

Väldigt billiga flygbiljetter kan vi få till Centralamerika, Mexico, Costa Rica, Dominikanska republiken o.s.v.

I slutänden handlar allt om pengar, så vi får se om vi ens tar oss någonstans. Jag saknar min älskade lägenhet hemma, så det skulle inte göra hemskt ont att komma hem heller även fast jag vill hinna att resa så mycket som möjligt.

Tack för "krya på dig" kommentaren. Det går åt rätt håll i alla fall, men fruktansvärt sakta. Börjar bli otålig när jag ser alla andra slänga på sig pjäxorna på morgonen. Men om jag skulle åka skidor nu så skulle jag klubba ihop av andningsnöd efter 5 minuter, så bäst och hålla sig i skinnet och ha det tråkigt... Jag vill ju ändå ha två par hela lungor när jag blir frisk sen. Inga ärrbildningar eller sånt.


Förresten har vi köpt en ny kamera, så snart kan vi visa lite bilder!

Fick reda på att jag har haft influensa som har gett mig lunginflammation! Inte precis vad man önskar sig när man gör en säsong utomlands. Nästan förlorat en månad på min säsong. Känns bittert, men men, vad ska man göra. Bara köra järnet med de resterande månaderna jag är frisk. Nu har iaf halva säsongen gått, så tiden går fort.

Det finns saker som är dåligt med Kanada, och jag ska lista dom här åt er:

Sjukvården: Det är när man är utomlands och känner sig liten och hjälplös som man förstår hur smidigt och bra vårt sjukvårdssystem hemma i Sverige är! Alla har rätt till sjukvård när dom behöver det. Det är inte en självklarhet här i Kanada, om du inte har råd att betala. Första gången jag skulle träffa doktorn gav dom mig ett pris på 1000 dollar, vilket är 7000 kronor. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick höra det. Sen grät jag en skvätt och sa "hallå jag vill ju bara träffa en doktor och bli frisk". Jag hade inte dom pengarna på mig så jag fick ta min taxi hem (jag var så sjuk så jag kunde inte gå hem). Som tur var hittade jag en billigare klinik dagen efter. Men, seriöst, hur vrickat system får man ha? Det värsta är att Sverige håller på att förvandlas till samma idioti.

Reklam: Alltså det är mer reklam på TV än vad det är program. Inför en film så kan dom först ha reklam, sen visa filmintrot med förtexterna, sen ha reklam igen, sen börjar filmen! Och det är inga korta reklamsnuttar heller! Och vad jag vet så har Reinfeldts regering gjort att vi får 1,5 min längre reklampauser i Sverige också. Fyfan. Var finns njutningen i samhället? Kan man inte bara få se på lite TV ifred?

Det var ett seglivat jäkla virus må jag säga. Feber... Fortfarande feber, med frossa. Frossa är förmodligen den värsta delen i scenariot. Jag fryser ända in till benstommen, skakar som ett tunnt litet asplöv i en höststorm. Och musklerna dom gör så ont av att frysa, skaka timmar ut och timmar in. Så när febern väl börjar krypa fram, då tycker jag det nästan är skönt. Då kan jag slappna av, låta mig omtöcknas av ett skållhett dis. Efter en stund är det inte så skönt längre med feber. Man ledsnar ganska snabbt på det med...

Jag har lovat min kropp, om jag blir frisk typ imorn, då lovar jag att ta hand om min hälsa. Träna och äta bra, dricka mindre alkohol (ja det är en stor uppoffring, jag är ju på skidsäsong, förihelvete).

Turen är inte med mig riktigt... Jag åkte på influensan, och har legat och huttrat och svettats som en tok i flera dagar. Ibland blev jag lite nojig och trodde jag skulle dö, det var ju som att kroppen hade bestämt sig för att bada bastu, dygnet runt! Nu har jag haft en feberfri dag (tror jag? eller tog alvedonen bort det sista?). Mina lungor klias och jag hostar hela tiden, på köpet får jag huvudvärk och låter som en rosslig kråka som rökt ett paket malboro om dagen.

Men det är okej, förutom att min  fejk-kristna chef vägrar låta mig vila. Han ringer mig jämt och ständigt "WHY didn't you set up your voice mail yet, it's not that hard?!"... "WHY have you been sleeping for days?". Kan det vara för att jag typ haft plus 39 graders feber? Men att installera min voice mail är verkligen det första jag prioriterar i sådana lägen. Bara för att min chef verkar tro att alternativet smsa inte är lika populärt hos Gud.

Saker blåser i motvind även borta i Kanada. Kärlekstrubbel och ont om pengar. Inte ont om pengar egentligen, bara fattigt. Fattig mat. Så tråkigt. Jag hatar när jag måste dra in på maten, det är ju en av höjdpunkterna på dagen att kunna äta gott. Och min försäkring, den ska vi inte ens prata om. Kan inte åka skidor just nu pga det. Och det suger.

Jag firade aldrig nyår häri WHistler. Jag valde att jobba istället för 34 dollar i timmen, det är sjukt bra. Visste ni att WHistler är Kanadas mest lågavlönade ort med högst levnadskostnader? En helt vanlig lön är 10 dollar i timmen, vilket motsvarar 70 spänn. Jag fick dessutom nästan 100 dollar i dricks igår. Så jag var glad.

Jag är förkyld, och dessutom har min reseförsäkring gått ut, så jag väntar med festandet och skidåkandet till försäkringen är fixad igen.

Förutom Babysitting som jag jobbar med och som ger sjukt bra dricks så jobbar jag i ett konstgalleri. Jag är, hör och häpna, konstlärare. Jag hjälper människor skapa sina egna skulpturer med "soap stone", har ingen aning vad det är på svenska. Vi gör inukshuks (googla) och björnar bl.a. Det är sjukt roligt och en bra erfarenhet för mig. Längtar till den dagen jag kommer hem och ska starta något helt eget. Men först, resa. Måste resa, uppleva och se saker för att veta vad jag vill göra i livet. Men jag har kommit en bra bit på vägen.

Mest av allt känner jag kärlek till livet och alla runt omkring mig.

Vi tänkte självklart ha ett svenskt julbord här i Kanada. Men tyvärr hittade vi inte alla varor för att göra det komplett. Så vi bestämde oss för att göra hemmagjord sushi med våra roomies eller vår "familj" som vi kallar det. Efteråt kom alla våra aussievänner och spelade beer-pong. Alla blev dyngraka...Dagen efter var jag redigt bakis men åkte ändå upp på berget och hade den bästa puderdagen någonsin. Det bästa är att detta bara är början. Vi väntar på en halvmeters snödump imorgon, och det ska fortsätta snöa hela veckan! Sedan åt jag och daniel tapas på hans jobb som är en resturang/ cocktailbar. Men vi råkade beställa in för mkt mat, 7 tallrikar , och kunde inte äta upp allt. Festen fortsatte nere på deras grillresturang, och personalen hade shotrace. Daniel kunde inte gå sen... Det var en upplevelse.


Förlåt känner mig lite fyrkantig när jag skriver.

Iaf, kamera. Ja det fanns tydligen ingen kamerabutik här i Whistler, vilket jag finner helt otroligt, då detta är en turistort och efterfrågan efter kameror borde var stor. Så vi måste ta en tripp till grannbyn Squamish om ett par dagar och köpa en kamera där.












Ja, det är inte mina bilder. Försöker illustrera hur det har varit de senaste dagarna för att få lite mer substans i inlägget :P

Jag har arbetat som dogsitter två dagar i rad nu, det mest tacksammaste jobb någonsinn tror jag...

har ni märkt att det finns människor här i livet som endast vill bli vän med dig pga att de vill utnyttja dina fördelar/ din situation? Det kan vara vad som helst: som dina pengar, dina kontakter, ditt utseende, ditt jobb, u name it. Usch, jag avskyr sånt. Jag tycker såna människor är fula och lätta att avsky.

Önskar att jag hade en kamera så jag kunde fota och fånga allt. Med risk för att låta nördig, men det är helt otroligt vackert här. När jag är uppe på topparna så brukar det kännas så overkligt att se ut över alla berg. Det är maffigt och man känner sig så liten jämfört med naturens krafter. De krav och press man kan känna i livet känns helt plötsligt så oviktiga. När man ser sig själv som en del i ett enormt sammanhang, så inser man att vi männsikor springer i ett hamsterhjul, helt i onödan.

I alla fall, vår kamera blev snodd. Vi ska köpa en ny på mellandagsrea här i Kanada, som tydligen ska vara helt galen. Men annars är vi också öppna om någon frivilligt skulle vilja donera en kamera ;) Ni kanske också vill se hur vackert der är här borta?